Historik

Som ett led i bekämpningen av skogsbränder uppfördes brandtorn i Sverige, från 1889 till in på 1940-talet, i våra skogstrakter. Allt för att upptäcka och därmed kunna bekämpa skogsbränder på ett så tidigt stadium som möjligt. Innan den eventuella skogsbranden spridit sig över ett allt för stort område, och därmed blivit en svårbekämpad storbrand.

Efter en storbrand i Orsa Finnmark 1888, där 1900 ha skog brann ner, uppfördes Sveriges första brandtorn 1889 på Pikalampinoppi av Orsa Besparingsskog, strax norr om Noppikoski i norra Dalarna. Tornet var bemannat varje sommar från och med 1890 fram till att brandflyget tog över bevakningen i början på 1950-talet.

Under 1930-talet byggdes ca 100 brandtorn av skogsförsäkringsbolagen. Staten beslutade i början av andra världskriget att bekosta ytterligare 225 brandtorn. Syftet då var att upptäcka bränder orsakade av krigshandlingar.

Byggnation av brandtorn bekostades senare av Luftskyddsinspektionen, och förvaltades sedan av skogsbrandskyddskommittén som bildades 1934 efter en s.k. skogsbrandsommar. Luftskyddsinspektionen begärde ett tilläggsanslag på 250 000 kr för löpande budgetår, 1940, för uppförande av ytterligare 40 st. skogsbrandtorn.

Enligt en skrivelse från Luftskyddsinspektionen till Länsstyrelsen i Södermanlands län, daterad Stockholm 11 mars 1942, begäran om uppförande av ett femte skogsbrandtorn i länet. Länsskogsbrandchef A. Rydbeck och länsjägmästare O. Bundby företar en orienteringsresa inom länet, i syfte att fastställa lämplig plats för Södermanlands femte brandtorn som ska ingå i riksplanen som då var i ett upprättningsskede.

Landsfiskal Andersson föreslår, efter utförd personkontroll av tilltänkta anbudsgivare till länsjägmästaren, att anbud för uppförande av brandtornet kan inhämtas från byggmästare Valter Karlsson, Västanå Jönåker eller byggmästare Hartzell, Ålberga. Länsjägmästaren ansåg dock i ett brev till Luftskyddsinspektionen, daterat den 14 augusti 1942, att det var fördelaktigt om Luftskyddsinspektionen satte upp tornet genom egen förman. Byggnationen startade under hösten 1942. Enligt ortsbefolkningen uppfördes brandtornet med hjälp av militär personal under ledning av byggmästare Per Johansson Vallsta, Bollnäs. Tornet användes också under andra världskrigets slutskede som observationspunkt av militären.

I en skrivelse från Luftskyddsinspektionen till Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län, daterad den 25 februari 1943, har kronor 345:17 betalades in på Skogsvårdsstytelsens postgirokonto, som ersättning för kostnader vid uppförande av brandtorn, m.m. på S:t. Bengtsberget inom Lunda brandrote, ca 500 meter öster om Källmossen.

Brandtornet på S:t. Bengtsberget stod färdigt den 31 mars 1943, och ingick således därefter i det riksomfattande brandtornsnätet. Enligt Skogsstyrelsen fanns det i början på 1950-talet 308 brandtorn i riksnätet.

I tornens utrustning ingick bl.a. kartor, pejlingsinstrument med hållare, samt gradskiva för att från två håll kunna fastställa uppkommen brandhärd, och för att snabbt kunna sätta in brandbekämpnings åtgärder. Det fanns också kikare, loggbok, och senare en telefon. Telnumret till S:t. Bengtsbergets brandtorn var Lundaskog nr 34.

I tornplan som upprättades för Södermanlands län ingick fem brandtorn, vilka var:

Hälleforsnäs i Lilla Mellösa socken

Grässelberget i Ärla socken

Ulfsätersberget i Gåsinge socken

Rödklint i Tunabergs socken

S:t. Bengtsberget i Lunda socken

Brandtornen på Rödklint och på S:t. Bengtsberget skulle samverka med skogsbrandtornen i norra Östergötlands län, Krokeks socken, på Lösings Häradsallmänning ca 1 km syd öst om Betlehems gård, och skogsbrandtornet vid Getsjötorp ca 2,5 km nordnordväst om Getå.

Enligt uppgift från berörda hembygdsföreningar är det bara brandtornet på S:t. Bengtsberget i Lunda socken som finns kvar. Det senast nedmonterade torn var det på Grässelberget i Ärla socken, som monterades ner 1994.

En ny brandlag kom 1944 där alla kommuner blev skyldiga att ordna brandkårsfrågan. Skogsbrandsläckningen blev då en kommunal angelägenhet. Ett brandtorn kunde då underlätta bevakningen och insatserna vid skogsbrand.

Brandtornen är byggda med s.k. typritning, med till den omgivande terrängen anpassad höjd. Tornen byggdes av järnkonstruktioner, monterade på betongplintar ingjutna i berg. De var utförd som trebenta fackverkstorn av vinkelstång och UNP-stång vilka var ihopfogade med bultförband. På plattformen som var monterade på tornens topp fanns en observationshydda med utrustning för observatör.

S:t-Bengtsbergets brandtorn har i basen en liksidig triangulär sida av ca 5,5 meter, den totala tornhöjden, som utgör fyra sektioner, är 17 meter från mark till plattform, och 81,5 meter över havsnivå. Plattformen som var försedd med en tvåmans vaktkoja, hade en golvyta av ca 2,7×2,7 meter och en total höjd av ca 2,5 meter till takås.

Enligt arbetsbeskrivningen var brandtornets järnkonstruktion uppmärkt, och grundbehandlad, från verkstad med mönja. Efter uppförandet skulle det ”behandlas till full täckning med pansarfärg”. Träarbeten som plattformar, vaktkojans utsida, fönster, dörrar med karmar, samt golv var impregnerade med olja. Vaktkojans insida var av obehandlad råspånt, taket var täckt med underhållsfri asfaltpapp. Fönsterglasen var av kvalitet A och 3 mm tjocka. Beslag till fönster och dörrar var av ”enkel och kraftig kvalité samt av icke rostande material”. Den övre stegsektionen, som var monterad på tornets utsida, var försedd med galvaniserat skyddsnät.

Vaktkojan, skyddsnätet, och övriga träkonstruktioner var sedan länge raserade. Ett antal mindre tallar hade slagit rot på berget i och kring tornkonstruktionen. Järnkonstruktionen var däremot i god kondition.

Ägar-& personförhållanden under brandtornets aktiva drift:

Telefonledningen ägdes gemensamt av: Jönåkers och Oppunda Häradsallmänningar.

Tornets ägare är: Staten.

Markägare är: Jönåkers Häradsallmänning.

Brandchef var: Nils Henriksson, tel. nr: Jönåker nr 18.

Brandfogde var: Skogvaktare Einar ”Bladis” Johansson, Lilla Myskdalen, (Skogvaktarbostaden, Lundaskog).

Observatör för skogsbrandsbevakningen var: Ture Andersson, Enarstorp, och Harry Gustavsson, Lundaskogs Handel.

Vid ett inbrott i brandtornet år 1950 stals kikaren, och skadegörelse skedde bl.a. på tornets vaktkoja. Stölden och skadegörelsen anmäldes till polismyndighet. Huruvida de skyldiga blev gripna och lagförda har inte framkommit av tillgängliga uppgifter.

Skogsbrandsbevakningen från brandtorn ersattes med brandflyg på förslag av brandchefen i Gävle på prov under sommaren 1956. Resultatet utföll så bra att verksamheten utvecklades mot att all tornbevakning ersattes med brandflyg.

All tornbevakning avvecklades under 1960-talet och då även bevakningen från brandtornet på S:t. Bengtsberget. En epok i svensk skogsbrandbevakning tog därmed slut och ersattes med en ny.

Från och med år 2003 används brandtornet av ornitologerna från Fågelföreningen Tärnan, Nyköping – Oxelösund, för räkning av örnar i det s.k. örnprojektet. Ornitologerna har observerat tre till fyra par havsörnar. Sporadisk förekomst av kungsörn har också observerats från tornet. Även tjäder har observerats i området, tyvärr har den senaste skogsavverkningen vid tornet spolierat en spelplats för tjäder, vilket ornitologerna beklagar djupt.

En kulturhistorisk värdering med skadebesiktning utfördes 2014 av industriarkivarie Ida Dicksson och Lena Knutsson Udd, som bekostades av Länsstyrelsen Södermanlands län, som underlag till bidragsansökan för att bekosta en restaurering av skogsbrandtornet på S:t Bengtsberget.

En ansökan om bidrag för renovering av brandtornet lämnades in till Länsstyrelsen i Södermanland av Lundskogs Byalag tillsammans med Jönåkers Häradsallmänning hösten 2014.

Ett anbud från företaget Mast och Tornunderhåll AB, Valskog, antogs hösten 2016. Ett bidrag av 300 000:- beviljades från Länsstyrelsen Södermanland för utbetalning under 2017.

Eva Wallström, Stockholms byggnadsantikvarier AB följer arbetet med restaureringen av brandtornet och utarbetar en antikvarisk slutrapport.

Patrik Kullman, Räddningschef i Nyköpings kommun, återinvigde brandtornet 2017-09-15 genom att klippa bandet upp till vaktkuren i tornet.

Referenser:
Dokument förvarade vid Riksarkivet med kopior förvarade på Byalagets hemsida som:

Luftskyddsinspektionen vol FVIIa:1 och vol FVIIa:6.
Statens brandinspektion vol DIII och JI:7.
Typritning till trebent brandtorn i järn år 1938.
Handlingar rörande brandtorn vid Källmossen, Lunda församling.

Övrig information inhämtad i samtal med:

Skogsstyrelsen i Jönköping och Nyköping.
Ortsbefolkningen.
Berörda hbf
Ornitolog Jan-Erik Hägeroth.

Övriga dokument:

Brandtornet i Lundaskog Kulturhistorisk värdering och skadebesiktning med åtgärdsförslag. Lena Knutson Udd och Ida Dickson, 2014.

Antikvarisk slutrapport för renovering av brandtornet i Lundaskog, Jönåker, Södermanlands län, 2017-11-15. Eva Wallström, certifierad sakkunnig kulturvärderare.

Brandflyget i Södermanland

Länsstyrelsen i Södermanland tecknade avtal med Frivilliga flygkåren, FFK, 2007 om skogsbrandbevakning med flyg.

Bevakningen utförs av flygklubbarna i länet som är Eskilstuna motorflygklubb, Nyköpings Flygklubb, Katrineholms Flygklubb, och Östra Södermanlands Flygklubb, Vängsö. Klubbarna har jour för att flyga skogsbrandsbevakning var fjärde vecka, bevakningen omfattar en flygsträcka av ca 280 km över Södermanland, Södertörn samt delar av Kolmården i Östergötlands län.

Det är Länsstyrelsen som i samverkan med Räddningstjänsten beordrar om var, när, och i vilken omfattning flygbevakningen ska utföras. Beslutet grundar sig på SMHI:s prognos för skogsbrandrisk.

Bevakning med flygplan startade på 1960-talet, när skogsbrandtornen fasades ut ur skogsbrandsorganisationen. Den bedrevs av de lokala flygklubbarna i länet mot en ersättning från staten fram till 2002 när det statliga stödet upphörde, det skulle sparas. Bevakningen av skogen överfördes till kommunerna och skogsägarna, fram till 2007 när brandflyget återupptogs.

Beslutet om fortsatt skogsbrandflyg togs 2007 i riksdagen efter en motion 2006 efter en stor skogsbrand i Norrbotten.

I Norrbotten brann 1 500 ha skog 2006. Enligt oberoende beräkningar skulle kostnaderna för ett fungerande skogsbrandflyg täcka samhällets totala kostnader för släckningsarbetet under ca två år.

Enligt beräkningar gjord i Norge är skogsbrandbevakning från brandtorn, Linnekläppen Østfold fylke, Marker och Rakkestad kommuner, mer kostnadseffektivt än bevakning från flygplan.

Däremot kompletterar de varandra på ett bra sätt.

Per Eversen, 63, brandvakt på Linnekläppens skogsbrandtorn, Norge.

De använder sig av brandflyg numera. Men det sveper ju över skogen på några timmar, jag kan se vad som händer 20 timmar om dygnet,

Brandtornet är hans hem på sommaren. Inredningen är enkel. Bäddsoffa, pulpet, gasoldriven spis och kylskåp.

Han tvättar sig i en tjärn. Det längsta han bott i tornet är sex veckor. 2009 fick han flytta upp redan i början av maj på grund av den torra våren.

Det är Östfold skogselskap som håller med levande utpost. Per Eversen fick år 2009 ett arvode av 140 000 kronor.

/Reportage från 2009 av Värmlands tidning.

Enligt en utredning på MSB, 2013, är andelen upptäckta skogsbränder med flyg ca 5,7 % i Södermanland. I hela Sverige är det ca 6,6 % som upptäcks av flyg.

Under perioden 2008-2012 upptäckte ca 98 % av skogsbränderna av allmänheten, andelen är troligen ännu större.

Försvarsutskottets betänkande

2003/04:FöU7 Skogsbrandbevakning

Utskottet anför följande. Under första halvan av nittonhundratalet var skogen tillsammans med malmen, skeppsvarven och rederinäringen basnäringarna i Sverige.
Det ansågs vara ett samhällsintresse att skydda den värdefulla skogen. För att upptäcka skogsbränder innan de hunnit bli för stora byggdes och bemannades skogsbrandtorn.

Så sent som 1959 var fortfarande ca 100 skogsbrandtorn bemannade under sommarperioden. I början på femtiotalet påbörjades försök med bevakning från små flygplan som komplement till tornen. 1961 ersattes tornen helt av skogsbrandflyg.
Staten har genom Statens brandinspektion, Statens brandnämnd och senast Statens räddningsverk organiserat och betalat för flygverksamheten. Ett skäl härtill är att kommunerna fick statlig ersättning för släckning av skogsbrand.

Genom tidig upptäckt och därmed oftast en billigare släckinsats kunde den statliga ersättningen minimeras. Samhället har emellertid förändrats från tiden då skogsbrandbevakning infördes. Medborgarna rör sig snabbare över större ytor med hjälp av motorfordon, det finns en omfattande civil flygverksamhet över landet och användningen av mobiltelefoner är mycket omfattande. Möjligheterna att upptäcka och larma om bränder och andra olyckor har således avsevärt förbättrats.
Statens räddningsverk beslutade i november 2002 att inte svara för något genomförande av skogsbrandbevakningen framöver. Motiven till beslutet var att verket dels inte har något explicit uppdrag att utföra skogsbrandbevakning vare sig med flyg eller på annat sätt, dels att särskilda medel saknas för verksamheten. Bevakningen syftar till att mildra egendomsskador.
Det är, såväl enligt den tidigare räddningstjänstlagen som enligt den nya lagen (2003:778) om skydd mot olyckor, ägaren av egendom som har det yttersta ansvaret för sin egendom. Ett exempel på detta är att skogsägare också kan försäkra sin skog mot brand och andra skador, eller vidta andra åtgärder som t ex att organisera skogsbrandbevakning för att skydda sin egendom.