Lundaskog kallas södra delen av Lunda socken. Området motsvaras av det som på kartan nedan benämns ”Cronans Allmenningh” och ”Sockne allmenningen”. Sockenkartan över Lunda socken i Jönåkers härad är från 1677 och upprättad av lantmätaren Anders Andersson.
Lundaskog sträcker sig från holmen i Nävsjön till Kolmårdens norra sluttning mot Kiladalen. Hemmanen Hällfallet och Norrtorp redovisas på kartan eftersom de (fram till 1867) endast i kyrkligt hänseende tillhörde Lunda. I övrigt tillhörde dessa hemman Kila socken. Enligt ”Konglig Majt:s. nådig resolution av den 7 juni 1860 överfördes hemmanen till Kila i alla hänseenden”.
Det här är en del av Kolmården som fortfarande är vild trots bilvägar och hyggen (fall) – ungefär som Carl von Linné beskrev den på sina resor under tidigt 1700-tal:
”Kolmården är en tjock skog av tall, gran, stenar, höjder, berg och brådstupar, ibland vilka Stuttjärnsbrinken var ej den sämsta. Alldeles vid vägen lågo stenar överstrukna med en blodröd färg, som gnuggad gåvo en hög gul färg och luktade som violblommor. Kallas därför denna sten för violsten, fastän stenen själv giver ingen lukt, utan endast en fin mossa som honom färgar”.
(Carl von Linnés Öländska resa, sid 21)
Vild – men med violdoft på stenarna, nog får man väl lust att bege sig upp på Kolmården och in i Lundaskog. Där det en gång hördes ylande vargflockar och björnar lufsade fram i sitt letande efter något att äta.
Colmaren blir Kolmården:
På en karta, upprättad i början av 1600-talet av Gustav II Adolfs förtrogne medarbetare Georg Günther Kräill, är namnet på dagens Kolmården Stora och Lilla Colmaren. Lilla Colmaren sträcker sig från Kungshamn i Tunaberg till Lövsjön sydöst om Stavsjö i Kila socken. Stora Colmaren fortsätter sedan från Lövsjön och vidare in i Östergötland. Går vi till medeltida skrifter i Landsarkivet i Uppsala från bl.a. 1426 kan man läsa: Lunda med tillägget vid Colmardhin.
Lundaskog ligger sålunda i den delen av Kolmården som närmast motsvaras av Lilla Colmaren.
Ordet Colmaren härstammar sannolikt från latinets col som betyder ”hals” och mare som betyder ”hav, vik” – alltså ”hals vid havet”. Man vet med säkerhet att det var friserna som var de första ”utlandsgästerna” i våra farvatten. De var här för att bedriva handel med våra förfäder. Med andra ord bör det vara friserna som givit upphov till namnet Colmaren. Ordet ”försvenskades” så småningom och vi fick namnet Kolmården.
Enligt geologiska undersökningar sträcker sig Kolmårdens/Colmarens bergskedja österut till Brannäshalvön nordost om Oxelösund. Den allra östligaste udden på bergskedjan från Brannäshalvön och ut i Örsbaken heter Kölhalsen. Hals återkommer här men denna gång på svenska. Ordet köl hade i fornsvenskan också betydelsen av ”bergsrygg” (jmf. Kölen mellan Sverige och Norge). Kölhalsen blir då ”halsen av bergsryggen” (nämligen av Kolmården).
Geologi
Bergarter
Urbergsgrunden består mestadels av gnejs. Stora hällmarker med inslag av åsar som innehåller krosstensgrus förekommer rikligt. I området kring Enarens utlopp och söder och öster om sjön förekommer ljusröd och småkornig gnejs. Nordväst om sjön mot länsgränsen och Mogetorp förekommer gnejsgranit. I ett stråk från Mogetorp till Lasäter förekommer sedimentgnejs. Norr om detta område förekommer gnejsgranit.
Jökelräfflor
Tydliga jökelräfflor i sydostlig riktning anger inlandsisens rörelseriktning. De bergspartier som är vända mot nordväst – stötsidan – är slipade medan sidan mot sydost – läsidan – inte påverkats av inlandsisen utan är mera skrovlig och brantare.
Ancylushavet – klapperstensfält
Avsmältningen av den senaste istiden anses ha börjat för ca 15 000–10 000 år sedan och vara avslutad för ca 8 000 år sedan. Isen drog sig då tillbaka i våra trakter med ca 40–50 m per år.
Allt eftersom landisen drog sig tillbaka höjde sig landet som hade pressats ned av ismassorna.
Ancylushavet med sin högsta strandlinje på ca 70 m över nuvarande Bråvikens vattenyta bildades för ca 9 500 år sedan. Strandlinjen finns registrerad i form av renspolade klapperstensvallar och ispressade blockzoner. Ett sådant klapperstensfält finns ca 300 m norr om Mogetorp i västra delen av Lundaskog. Mindre klapperstensfält finns även på flera platser.
Litorinahavet – jättegrytor
Under den s.k. litorinatiden för 7 000–4 000 år sedan, när Littorinahavet täckte stora delar av Lunda, bildades jättegrytor. Litorinahavet, även kallat stenåldershavet, nådde sitt maximum med ca 45 m över Bråvikens nuvarande vattenyta.
Jättegrytorna bildades av roterande stenar, s.k. löpare, som sattes i rörelse av vattenvirvlar och på så sätt nötte mot berget. De bildades i forsar och fall, i floder och sjöar, genom bränningarnas virvelrörelse vid havs- och sjöstränder. Jättegrytor bildades också vid slutet av istiden från smältvattenflöden vid avsmältningen av inlandsisens glaciärer.
Tre områden med jättegrytor har hittills hittats i Lundaskog. Ett område med tre jättegrytor är beläget ca 500 m söder om Lilla Lundäng i den södra delen av Lundaskog, utmed bäcken som avvattnar sjön Enaren. Ett annat område med två jättegrytor finns ca 300 m norr om Källhult på en höjd ca 50 m väster om stigen Sandstugan-Källhult. Det tredje området med jättegrytor i Lunda ska enligt uppgift finnas på Hansjöberget. Grytorna vid Lilla Lundäng och Källhult ligger på ca 70 m över Bråvikens nuvarande vattenyta, medan Hansjöbergets gryta troligen ligger på ca 40 m över.
Flyttblock
Stora klippblock s.k. flyttblock stöttes loss från urberget av isen och flyttades längre eller kortare väg. Vid isavsmältningen störtade sedan blocken ner till marken där de blev liggande. Ett sådant block ligger öster om Enaren ca 200 m söder om Enarslund. Andra flyttblock är ”Rövarstenarna” på den s.k. Tybbleskogen och ”Kila kyrka” mellan Aspdalen och Stenstugan.
Den högsta höjden över havet är 97,4 meter ca 400 meter SV om Kristinelund i västra delen av Lundaskog.
Sjöar
De stora sjöarna i Lundaskog är:
Enarn är en centralt belägen sjö i Lundaskog i ett landskap med små jordbruk från 1600–1800 talen som är insprängda i skogsterräng mellan bergsplatåer och större mossar.
Nävsjön i söder, inbäddad i storskog med gränsholmen, där gränsstenarna mot socknarna Lunda, Tunaberg och Kvarsebo, Östergötlands län står.
Svartsjön är en gränssjö mellan Lunda och Kvarsebo, Östergötlands län. Enligt en gammal skrift från 1580-talet beskrivs gränslinjen mellan Östergötland och Södermanland enligt följande av kyrkoherde Joen Klint i Ö:a Stenby: ”Från Nävsjöholm, sedan till Svarta sjö, så till Svartasjöskäl, dädan till Hällfallskälla”.
I angränsande Tuna skogsbygd finns Gälkhyttedammen med sina öar som idag är naturreservat. Dammen ingår i ett vattensystem som har försörjt flera medeltida hyttor (Gälkhyttan, Pilthyttan, Fågelhyttan och kanske flera idag okända). Under 1900-talets början fanns här också virkesupplag för transport till Buskhyttans såg på den smalspåriga järnvägen som gick genom skogen (spårbredd 60 cm).
Vid Fada i Tuna finns Sörmlands högsta fall, ca 32 m. Här har funnits ett kanonbruk och en kvarn som drevs av vattnet.
Enarns avrinning – åt söder eller norr?
På kartan från 1677 som inleder den här presentationen är Enarns avrinning norrut mot Fadabäcken och vidare mot Fadadammen. Idag är avrinningen öst-sydöst mot Nävekvarn. När skedde förändringen?
På kartan ovan över Lunda Cronoallmänning upprättad av Eric Agner 1706, alltså 29 år efter kartan 1677, kan vi konstatera att avvattningen sker öster ut, sedan sydost mot Nävekvarn. Vattnet passerar en regleringsdamm vid Enarns utlopp samt en damm vid Lilla Lundäng där dammvallen ännu finns kvar nedströms vid Trångsund. Avvattningen skedde sålunda redan 1706 mot Nävekvarn och bruket och så är fallet ännu idag.
Kan det vara så att avrinningen ursprungligen har varit mot norr genom Granmossen och ut i den grav i syd-nordlig riktning som delar inägorna vid Råkärr i två halvor och sedan ut mot Fadabäcken. Kan det då vara så att så att Nävekvarns bruk efter 1677 har ändrat utloppet för att säkra vattenförsörjningen för brukets egna anläggningar. Mjölnaren Anders Andersson Zetterblom i Fada försökte på 1820-talet ändra sjöns avrinning så att den (på nytt?) gick mot Fadabäcken. Avrinningen 1820 var således som den är idag – mot söder och mot Nävekvarn.
Zetterbloms kanal
Här följer utdrag ur en artikel om Zetterbloms kanal skriven av Inger Hulterstam och publicerad 2023 i Tunabygden:
”Anders Zetterblom var mjölnare vid Fada kvarn på 1810-talet. Kvarnen drevs av vattenkraft från vattensystemet Bötesmossarna – Gälkhyttedammen – Pilthyttedammen – Fadabäcken – Fadadammen. Av någon anledning ansåg mjölnaren att vattentillgången inte var tillräcklig för kvarndriften. Enarns utlopp i Lundaskog låg vid den här tiden sydost mot Nävekvarnshållet.
Zetterblom räknade ut att om man kunde leda om utloppet så att avrinningen gick norrut mot gården Fabäcken och sedan ansluta till Lundaskogsarmen av Fadabäcken skulle vattnet rinna vidare ner mot Fadadammen. Vattentillgången för hans kvarn skulle då öka avsevärt. Med detta för ögonen drog mjölnaren igång ett grävprojekt. Kanalen skulle gå norrut via Granmossen och mot Råkärr för att sedan mynna i Fadabäcken. Vilka resurser han hade till hjälp vet vi inte. Men man har svårt att tro att det var ett enmansprojekt. Kanalen är ca 200 m lång och går genom skog och på flera håll också genom berg. Den är fortfarande idag en imponerande syn.
Man kan undra hur det kom sig att Zetterblom ansåg sig ha rätt att göra ett sådant ingrepp. Det skulle också visa sig att det fanns andra, starkare intressenter, i Enarns vatten. När arbetet nästan var slutfört slog brukspatron Sederholm vid Nävekvarn till! Han hävdade att det rätta utloppet från Enarn var det utlopp som gick sydost ner mot Nävån och Nävekvarn. Zetterblom hade inte mycket att sätta emot. Den muntliga traditionen i trakten säger att brukspatronen stämde Zetterblom som dömdes till höga böter. Han kunde inte betala utan fick gå från kvarnen. Det har inte gått att hitta någon häradsdom kring fallet, kanske avgjordes saken i en annan instans eller under andra omständigheter. Mjölnaren hamnade emellertid som fattighjon i det lilla Gälkhyttans nybygge i Tuna socken. Året var 1823. Med sig hade han hustru och fem barn. Hustrun dog redan året efter och de fyra äldsta barnen var mellan 7 och 14 år. Den äldste sonen blev tjänstegosse vid Berga-Tuna och det yngsta barnet, Ulrica, blev fosterbarn vid Fågelhyttan i Tuna men dog innan hon fyllt tio år. De tre mellangossarna, 8, 11 och 12 år, lämnade stugan några år därefter för att bli foster/tjänstegossar eller skräddarlärlingar. Den f.d. mjölnaren var nu änkling och utan hustru och barn klarade han sig inte ensam i den lilla stugan. Han blev ”inhyses” i Gälkhyttan och står skriven som arbetskarl vid Adolfsbergs gruva. Men det var en bruten man som då hade tappat livslusten. 1829 antecknas han som död. I kyrkoboken läser man: Arbetskarlen Enklingen Anders Zetterblom i Gälkhyttestugan som i sinnes svaghet dränkt sig uti Tuna å och efter domstolens utslag blifvit i tysthet begrafven. 49 år 11 månad 9 dygn.
Om man tänker att Enarn såg ut som den gör idag är det obegripligt att man ens skulle komma på tanken att leda vattnet norrut. Men man ska komma ihåg att sjöns yta var betydligt högre på Zetterbloms tid jämfört med idag. 1889 sänktes ytan med omkring två meter till den nivå den har idag, 62 m ö.h. Där Zetterblom tvingades sluta gräva är marknivån 64 m ö.h., alltså ungefär i nivå med Enarns yta, som den var då. Hade han grävt ytterligare 70 m hade marken därefter gradvis sluttat ner mot en åker där Fadabäcken rinner och landar på 56 m ö.h. (Lantmäteriets nivåer är troligen ± 0,5 m). Brukspatronen slog till när mjölnaren inte kan ha varit långt ifrån att lyckas.
Zetterblom hade säkert undersökt markbeskaffenheten och räknat ut den bästa vägen för vattenflödet innan han satte igång. Den första biten av kanalen, som den ses på Lantmäteriets Terrängkarta, borde med tanke på de nivåer som angetts ovan, ha varit åtminstone delvis vattendränkt och förhållandevis lättgrävd. Det imponerande arbetet är partiet genom berget där kanalen viker av i rät vinkel.”
Även Lundaskog har haft sin ”Vildhuss”.
Regleringsdammar vid Enarn
Enarn har reglerats genom dammanläggningar vid Källmossen. Rester finns kvar idag.
Sjöns vattennivå sänktes 1889. Före sänkningen fanns en regleringsdamm med vallar vid sjöns utlopp. Det har ju också funnits dammanläggning vid Trångsund, i Enarbäcken söder om Lilla Lundäng, samt nedströms vid torpet Struten (”Struta damm”) i Tunaberg.
Dammfästet mellan Stora och Lilla Vitmossen.
Mellan Stora och Lilla Vitmossen finns en damm som troligen har använts som vattendelare för avvattning dels mot Fadadammen med bruk, kvarnar m.m. och dels mot Nävekvarns bruk med sina bruk och kvarnar. Lilla Vitmossen har troligen avvattnats söderut mot Stora Bötet genom det dike som finns öster om mossen och som förbinder Lilla Vitmossen med Stora Bötet, vidare till Nävån mot Nävekvarn. Stora Vitmossen avvattnas mot Fadabäcken till Fadadammen.
På dammfästet har stått en tall som fälldes i mitten av 1950-talet. Enligt uppgift räknades årsringarna av Rune Larsson, Hemmingslund som fann att tallen var 250 år gammal. Utifrån den uppgiften vet vi att dammanläggningen fanns tidigare än år 1700 (1950–250 = 1700). På kartor från 1677 och 1706 finns dock ingen damm dokumenterad i området, vilket måste tolkas som ett förbiseende. Dammanläggningen är med stor sannolikhet äldre än 1677.
Dammen vid Dammen
Efter den damm som funnits vid Dammen finns rester av en fördämningsvall vid skogsbrynet i den bäck som ansluter till Fadabäcken vid Harlund. Dammen var tidigare slåtteräng till Lunda prästgård och har under åren haft olika namn – Vintervägskärret, Prästdammen.
På våren dämdes vatten, för att ge näring till marken. Sedan släpptes vattnet ut ur dammen så att gräset kunde växa. Gräset slogs sedan för att användas som foder till djuren under vintern. Dammen dikades ur av Lövgren vid Dammen.
Skvaltkvarnar vid Mellantorp och Dammtorp
Se särskild artikel.
Vid Säterslund har man hittat en kvarnsten som kan komma från någon av skvaltorna i Lundaskog.
Bosättningar
Mycket har hänt i Lundaskog sedan området reste sig vid isranden ur det väldiga Ancylushavet.
De första boende i Lundaskog var förmodligen jägarfolk. Vid Nävsjön har arkeologerna hittat verktyg tillverkade av sälben. Utmed hela Fadabäckens dalgång har man hittat stenyxor som vittnar om stenåldersfolkets aktiviteter. Stenyxor har också upphittats vid gårdarna Tallbacken och Lasätter, vilket tyder på att där funnits tidiga stenåldersbosättningar. Vid Enarn finns bronsåldersrösen.
Under medeltiden är inga bosättningar belagda i det område som motsvarar Lundaskog.
I Riksarkivets förteckning ”Det medeltida Sverige, Södermanland” är de mest sydliga bosättningarna i socknen Skrattorp omnämnt 1534, Skepplinge omnämnt 1386 och Uggletorp omnämnt 1551. Gårdarna på Lundaslätten däremot finns belagda från 1300- och 1400-talet. Där förekommer talrika ortnamnen på -sta och -inge vilket tyder på etablering under järnåldern. Järnåldersbosättningarna var sålunda lokaliserade till dalgången med Kilaån/viken. Skogen (Lundaskog) utnyttjades säkerligen av slättgårdarna för timmer, vedbrand, bete m.m
Lasätter Snörpungen/Ladesetter/Lasetter/Lasäter
Den tidigaste anteckningen om bosättning i Lundaskog härrör från 1580. Då återfinns ett torp som kallas Snörpungen i en skattelängd under överskriften: En längd uppå de nyopptagna torp och hemman, hur många huart för sig optagne äre och huad åhr the bör gå i skatt effter 6 års frihet. En marginalanteckning säger: ”Av Åckersta skatte ägor”. 1602 har vi första belägget för namnet ”Ladesätter”. Att det rör sig om samma torp avslöjas av personnamnen och placeringen i längderna. Därefter förekommer namnen Snörpungen och Ladesätter/Lasätter parallellt i de olika skattelängderna (tiondelängd, hjoneskapslängd, årliga räntan (jordebok). I boskapslängden som upprättades lokalt står uteslutande Ladesätter/Lasätter vilket tyder på att det namnet var det som användes i trakten vid den tidpunkten. I jordeböckerna åren 1619–1656 står varje år ”Lasätter eller Snörpungen” vilket återigen styrker att det handlar om samma torp. Efter 1660 skriver man endast Lasätter.
En förfrågan om namnens betydelse till Namnarkivet i Uppsala ”består namnet Ladesätter av förledet ”lada” och efterledet ”säter” (utmarksäng). Ordet Snörpungen anges vara mera svårtolkat men ”pung” är dock rätt vanligt förekommande i namn på åkrar och ängar med rund form. Det verkar därför rimligt att Snörpungen ursprungligen varit namnet på ett stycke mark och att det sedan överförts till bebyggelsen när denna anlagts (mailkorrespondens febr 2024).
Lasäter redovisas på den karta över Södermanland som återfanns i Sibirien mot slutet av 1700-talet, kallad Ryska kartan. Man tror att kartan är ritad 1623–1625 och har påbörjats inför kung Sigismunds befarade anfall på Sverige.
Fabäcken, Hagmyra, Laggartorp/Nytorp och Säter etableras på 1610-talet
I en särskild skatt för boskap och utsäde som utgick 1620 finner man förutom Per i Ladesätter också Påuel Laggare i Nytorp, Nils i Hagemyran, Per i Fadebäckstorp, Lasse ibidem (=på samma ställe) och två år senare också Jöran i Säther. Samtliga torpare står antecknade för boskap. Torpen bör alltså ha varit någorlunda etablerade vid tidpunkten. Påvel Laggare vid Nytorp var en gammal knekt som finns med i rullorna t.o.m. 1635. I längden är han placerad mellan Lasätter och Säter, vilket stöder tolkningen att Nytorp är ett tidigt namn för det torp som senare kom att kallas Laggartorp. F.o.m. 1642 är Laggartorp den allenarådande benämningen. Runt 1640 köptes samtliga dessa torp av Casper Otto Sperling för att så gott som omgående försäljas till Johan Månsson Silwerstierna, ägare till Stjärnholm. Stjärnholm med alla dess underlydande egendomar i Tunaberg, Tuna och Lunda köptes 1706 Av brukspatronen Gillis de Besche som drev Nävekvarns bruk.
Bosättningar 1677
Under 1600-talets gång tillkom ett stort antal mindre torp och backstugor. Även ett antal soldattorp dyker tidigt upp. Följande bosättningar i Lundaskog är redovisade på en karta över Lunda socken från 1677 upprättad av Anders Andersson:
Askkärret, Lasäter, Laggartorp, Ekestugan, Millantorp, Hasselstugan, Lobergsstugan, Säter, Hagmyra, Fabäcken, Myskdalen, Enarstorp, Fäboda, Motorp och Hällfall.
(Karta: Geografisk avfattning Lunda socken Svehorn 1 OBS sid 3)
Bosättningar 1706
På en karta från 1706 över Lunda Kronoallmänning upprättad av Eric Agner är följande torp och hemman utmärkta:
Kronohemman: Mellanstugan (Mellantorp), Norrtorp, Hällfallet.
Frälsehemman: Mogetorp.
Nybyggen: Fabäcken, Hagmyra, Holmen, Säter, Laggartorp.
Oskattlagda torp: Ekstugan (eller Eketorp), Dammtorp, Prästdammen (Dammen), Säterstugan, Trankärr, Hemmingstorp, Hemmingsstugan, Brinkstugan (till Åkelsta), Källmosstugorna 3 st (OBS står för Kolmossen), Möskedalen 3 små torp (Stora och Lilla Myskdalen samt Dalstugan), Loberget en liten backstuga, Bäfwan (Bävenstorp), Björntorp, Nybygge båtsmanstorp och Enarstorp. Märk att t.ex. Bångenstorp och Lövstugan ej nämns men existerade vid tidpunkten.
(Karta: Geometrisk avmätning 1706 Lunda socken Lunda nr 1–2)
Bosättningar runt Enarn
De första bosättningarna runt sjön Enarn redovisas med det årtal då de först dyker upp i skattelängder och kyrkoböcker: Bävenstorp (1637), Björntorp (1663), Enarstorp (1685) och Bråten (1729).
Nyodlingar av åkermarken kring Enarn tog åter fart under den första delen av 1800-talet. Då odlades följande torp och gårdar upp: Uttervik (1813), Stora Källmossen (1814), Stora Lundäng (1814), Lilla Lundäng (1814), Källmossen (1815), Bergalund (1818), Lida (1819), Ekdalsvik (1819 Senare även Myrkärr som tillhörde Lida (1837) och Jonslund (1862).
Vid Källmossen har det även funnits ett salpetersjuderi.
Sägner och historier från Lundaskog
Sägnen om Sankte Bengt
På kartan från slutet på 1677 (se inledningen) finns öster om sjön Enaren ”S:t Bengts Kyrka” utmärkt. Sägnen om Sankte Bengt lyder enligt följande:
För mycket länge sedan, då det var gott om varg, björn och andra djur på Kolmården, bodde vid St. Lundäng i Lundaskog en from man, som kallades Sankte Bengt. En jul, när Bengt skulle gå till julottan, blev han anfallen av vargar, en hungrig flock, som jagade honom in i skogen. Bengt tog sin tillflykt till en stenhäll, och där fick han, omgiven av djuren, fira sin julotta, ty kyrkklockorna hade redan ringt samman, det hade han hört. Bengt kom inte därifrån på hela juldagen och först då en ny dag grydde försvann vargarna så han kunde gå hem. Stenhällen, där Bengt hade undkommit vargarna och där han firade sin julotta, kallades därefter Sankte Bengts kyrka. Det sägs att vallhjonen ofta brukade samlas vid stenen till gemensam andakt under bar himmel.
Flera versioner av sägnen finns. Enligt en av dem skulle Bengt vara en enstöring, som bodde i en koja vid stenhällen. I en annan version nämns inget om vargarna.
I Svenska ortnamnsarkivet i Uppsala finns följande uppteckning från 1935 gjord av fil. kand. Alf Karlsson efter berättelse av en (ej namngiven) person i Lundaskog.
Ungefär så lyder sägnen om Sankte Bengt i denna uppteckning:
”I den gamla goda tiden var det en, som de kallade Sankte Bengt för att han var lite väl andlig. Han skulle gå till julottan, men han gick bort sig, och där var han, när han hörde att de ringde i klockorna, och där vart han ståendes och fick fira sin egen julotta. Han fick vara där, tills de hittade honom i dagningen”
Legenden om Sankte Bengt har varit levande i Lundaskog. Den finns återgiven i Tunabygden 1986. Då gjorde Tuna hembygdsförening en vandring till Sankte Bengts kyrka ca 110 m ö.h.
”S:t Bengts kyrka är en rektangulär häll av röd granit med de ungefärliga måtten 8,5–4 meter. Eftersom den inte är högre än knappt en och en halv meter kan den knappast ha utgjort något särskilt effektivt skydd mot en skara glupska vargar. Den stora hällen delas av korslagda sprickor som – om de var fyllda av snö eller rimfrost – mycket väl kan ha framstått som ett väldigt kors mot den mörka bakgrunden.” (L-G Calltorp)
Historien finns också beskriven i litteraturen på följande ställen:
Gustaf Sandberg. Sankte Bengts kyrka. En Kolmårdssägen. Sörmlandsbygden 1937.
Sörmlands museum. Flyttblocket ”Sankte Bengts kyrka” i Lunda socken År 1934. SLM M012099.
L-G Calltorp. Legenden om Sankte Bengt. Tunabygden. Tuna hembygdsförenings årsskrift 1986.
Karl Henrik Martling. En svensk helgonkrönika. Artos bokförlag, Skellefteå. 2001
Skällgäddan i Svartsjön
Enligt sägnen finns i Svartsjön en skällgädda.
Två mycket trovärdiga f.d. knektar var och fiskade vid Svartsjön. En av männen fick en mycket stor fisk på kroken. Efter stora ansträngningar från de två männen fick de in fisken mot land och skulle precis lyfta den iland.
Då hörs det från sjöns djup en mycket hotfull och mörk röst: ”Slääpp miinn skäällko, slääpp miinn skäällko”. Varpå männen inte annat tordes än att släppa tillbaka fisken i sjön.
Det hör också till historien att fisken hade en liten bjällra fäst på ryggfenan.
Hönan och skatten vid Källstaholm
Enligt sägnen skall det finnas en stor skatt gömd i källan vid Källstaholm i mossen Källmossen väster om Enarn. Den vaktas av ett övernaturligt väsen. För att få upp skatten måste det ske under fullständig tystnad vid fullmåne och vid midnatt, klockan 24.00.
Enligt sägnen försökte sig två personer på detta en midnatt när fullmånen stod som högst. När skatten skulle säkras ovanför källan kom en höna dragande på ett stort hölass. Då kunde en av deltagarna inte vara tyst utan frågade hönan: ”Vart är du på väg”. Varpå hönan svarade: ”Till Stockholms stad jag far, till Stockholms stad jag far”, varpå skatten försvann ner i källans djup. Huruvida flera försök att bärga skatten finns inga uppgifter om. Kan det vara värt att försöka?
Rövarstenarna
För mycket länge sedan fanns enligt sägnen rövare som bodde vid några mycket stora stenar i Lundaskog, sedan dess kallas de ”Rövarstenarna”. Enligt ortsbefolkningen fanns rövare vid rövarstenarna så sent som när Karl XI var hertig på Nyköpings hus. Rövarna flyttade då mellan Rövarstenarna och en plats i Krokek.
Rövarna försörjde sig bl.a. av att plundra resande på vägen mellan Kvarsebo och Jönåker samt av ”rövartåg” till slättbygden i Kiladalen och plundringar vid de stora gårdarna där. Vid ett tillfälle tillfångatogs en flicka från Vallby som sedan vistades hos rövarna i sju år.
Vid ett tillfälle fick flickan följa med till en gård på slättbygden för att hämta halm på det att hon inte fick tala med någon. Men på något sätt kontaktade hon gårdens invånare. Enligt sägnen pratade hon vid husknuten på gården och på vägen hem till rövarnas bostad ”snitslade” hon med halm så gårdens folk kunde följa efter. Därmed kunde flickan fritas och rövarna kunde tillfångatas och ställas inför rätta.
Flera versioner finns.
Kungajakt vid Bråten
Enligt historien skulle det bli ”Kungajakt” i Lundaskog på Cronans allmänningar som administrerades av landshövdingebostället Väderbrunn. Allmogen i trakten ville säkra att inte kungen tog alla ”deras” älgar så de gav sig ut på älgjakt någon dag före kungajakten skulle gå av stapeln.
När de fått sin älg blev ju frågan var den skulle hängas upp. Efter moget övervägande bestämdes att Bråtens loge skulle blir bra, för inte skulle väl kungen bege sig till Bråten som ligger längst söder ut på Kronans allmänning. Men kvällen före den stora jakten kom meddelande att alla skulle samlas vid Bråten för Kungajakt. Nu blev det bråttom att flytta älgen till en säkrare plats före jakten!
Konungakällan vid Bråten
Vid Bråten finns en s.k. ”kungakälla” där kungen druckit vatten. Historien ger inget klart besked om vilken kung som avses. Men det kan ju varit Karl XV, eller ”Kron Kalle” som han ville bli kallad, som vid ett flertal tillfällen besökte brukspatron John Sederholm på Nävekvarns bruk. John Sederholm ägde också Stora och Lilla Lundäng som gränsar till Kronans allmänning.
Kan det vara i samband med Kungajakten på Kronans allmänning kungen behövde släcka törsten vid Bråten?
Spöken vid Aspdalen
Händelsen tilldrog sig när en ny ladugård uppfördes av Abraham vid Aspdalen. Tre pojkar var och spanade på rävungar vid ett rävgryt i närheten, ca 150 m från torpet. När pojkarna låg och spanade vid grytet, klockan var nog kring 23.00, då hördes det som att arbetet med ladugården vid Aspdalen fortsatte. Det spikades och sågades, borrades, ljud av när hakar tappas m.m. Ja, alla ljud som förekommer på ett bygge hördes.
Pojkarna gick så småningom fram till ladugården men det varken hördes eller syntes något, när de kom fram. Vid ett annat tillfälle träffade pojkarna mor i Aspdalen och frågade om hon hade hört något. Hon svarade: ”Ja, de håller på från kl. 23 till kl. 3 på morgonen, men inte blir det något gjort inte”.
Vargar i LundaskogEn ensamströvande varg har under 2008 observerats på flera platser i Lunda bland annat mellan Lurtorp och Myrkärr, vid det s.k. Storkärr söder, om Enarn i Lundaskog.
Den första november rev vargen 25 får vid Jobstorp i Tuna. De får som överlevd attacken från vargen och var skadade, slaktades.
På 1840-talet, alltså för drygt 160 år sedan, observerades vid arbete vid torpet Bråten två vargar vid den grav som leder vattnet till Enaren.
Det var mitt på dagen när drängarna kom tillbaka till arbetsplatsen efter middagsrast. Vargarna blev rädda och sprang till skogs. Samma dag rev de en kviga vid Lurtorp och en ko från Myrkärr, som de skrämde ut i Lurmossen, en mosse i närheten av torpet Lurtorp.
Dagen efter händelse bådades till vargskall av Lundaskogarna, men ingen varg kunde infångas. Detta var den senaste säkra observationen av vargar i Lundaskog före ensamvargen 2008.
För att fånga ”ulven” användes förr s.k. varggropar eller fångstgropar.
En sådan varggrop fanns bakom Blomsätter, på Tybbleskogen, där det i äldre tider fångats varg på vintrarna när vargen hade svårt att få tag i mat. Fångstgropen var ofta ca två meter djup med en diameter av ca tre meter. Väggarna i gropen lutade utåt så gropen hade en större diameter i botten. Det gjorde att vargen hade svårare att hoppa upp ur gropen.
I varggropens placerade centralt en träpåle, ca en halv meter över gropens övre del. Pålen gillrades med en fågel, ofta en levande anka, s.k. ”luder”. När vargen skulle fånga betet föll den ner i gropen där den inte kunde ta sig upp. Vargen kunde därmed oskadliggöras.
Oxvandringar och vandringar till sta´n
Ivar, ”sme” vid Bångenstorp, har berättat: ”Förr var det vanligt att torpare och bönder födde upp oxar som de sedan sålde till slakt i Stockholm. De gick då till Kvarsebo, tog färjan över Bråviken, sedan vidare till marknaden i Söderköping där unga stutar köptes. Sedan var det samma väg tillbaka till färjeläget vid Bråviken, men nu var det turbåten till Nävekvarn som gällde, för att sedan vandra hem därifrån”.
Efter att ångbåtar började trafikera Bråviken så reste människorna runt Enarn till Norrköping när de skulle till sta’n. De gick som man sa skogsless från Björntorp mot Svartsjön vidare på stigar till Mellantorp i Kvarsebo, det fanns tre spångpar över mindre mossar, sedan ner till bryggan och ångbåten till Norrköping. En sträcka på ca 5 km att jämföra med den betydligt längre sträckan till Nyköping.